Hur man botar högar
•
Gravhög
Gravhög eller gravkulle är ett enkelt och uråldrigt gravmonument i form av en stor hög som anlagts ovan den begravde som förekommer över stora delar av världen.[1] De tjänar både som skydd mot gravplundring och som minnesmärke till den avlidnes eftermäle. Ju större hög ju mer resurser krävs för att resa den. Högens storlek och läge kan således avse att påvisa den dödes makt och ställning, även efter sin bortgång.
Denna artikel behandlar endast gravhögar i de nordiska länderna. Artikeln Gravhögar i Europa omfattar ett större område.
Fornnordiska gravhögar
[redigera | redigera wikitext]Gravhög som markering för gravar var ett fornnordiskt gravskick som var vanligt från neolitikum till vikingatiden. Nordens största hög är Raknehaugen i Norge har enligt vissa källor en diameter av 100 meter och höjd av 15 meter. Raknehaugen är bara 77 meter i diameter enligt Store norske leksikon.[2] Det är svårt att få tillförlitliga uppgifter om stora högars diameter och
•
Blomsholm
I trakten runt Blomsholm finns många stora gravar. Här får den stora domarringen, storhögen och skeppssättningen sällskap av ytterligare storhögar som till exempel Grönehög och Kungshögen.
Under järnåldern var havsnivån ungefär tio meter högre än vad den är idag. Där Blomsholms öppna marker idag breder ut sig färdades människor i båtar för 1500 år sedan. Att ta sig fram på vattnet var både enklare och snabbare i jämförelse med terrängen på land. Områdets stora fornlämningar är placerade så att de var väl synliga från vattnet.
Grönehög
Inom synhåll från skeppssättningen i Blomsholm ligger storhögen Grönehög (ca 500 efter Kristus) med sitt omgivande gravfält. Det är den största gravhögen i Bohuslän. I början av 1900-talet undersöktes högen och teorin om att den var byggd över en hövding, eller en annan mäktig man, visade sig vara felaktig. De föremål som påträffades tolkas idag som att åtminstone en av de gravlagda var en betydelsefull kvinna.
Förr påstods det att Gröne
•
Levande och döda
Gravar är med sina mänskliga kvarlevor, gravgåvor och konstruktionsdetaljer rika källor till kunskap om det förflutna. De ger oss bland annat ledtrådar till vilka föreställningar människor hade kring döden, hur kroppar togs om hand, hur begravningsritualer utfördes och hur människors världsbild såg ut. Genom skelett och brända ben kan vi också få veta mer om skador och sjukdomar som människor råkade ut för.
De flesta människor som begravdes under järnålder kremerades. I brandgravar kan det bland de brända benen även finnas rester efter förbrända pärlor, spännen, kammar och andra föremål som burits i dräkten eller kanske i fickor eller ett bälte runt livet. Det hände också att andra föremål placerades på bålet tillsammans med den döda personen, till exempel bröd eller vapen. Även djur kunde kremeras med kroppen, och brända ben från djur och människor ligger ofta blandade i brandgravar.
I bronskitteln finns brända ben från två individer som kremerats och begravts